Linas tankar

Tankar tänkta tidigare dagar

En kväll i augusti

Jag vill kura skymning

Jag vill sitta varm och inbäddad, i närhet och kura skymning. Själva orden andas doft och ljus och vemodslycka och nå´n sorts högtid. Att kura skymning kräver närvaro.  Att ta avsked av sommaren och ljusvärmen och flyttfåglarna och barfotagräset och skogshallondoften kräver att man är sanningsenligt närvarande och lyssnande.
Att lämna över minnen och upplevelse. Aningar och längtor och kvillerlycka och njutning. Tårar och avskedsömhet och dagar som fick färdas någon annanstans. Den där känslan som sveper med en just i skymningen; att livet är så skört och så starkt och så innerligt, innerligt vackert.
Att lyssna nu och sitta öppen. Att rikta själen framåt. Att ha hjärtat inom sig, och förnimma det långt utanför sig.
Tänk att vi lever.


En dag i Juli

En del dagar

stiger ut ur raderna av livsdagar
när jag går genom salarna i mitt museum.

Dom fogar sig inte i leden.

Som stora, vidsvepta landskapstavlor
står dom fram ur blindskriften,
låter sig inte fästas
på dom vita väggarna.
Tar sig färger. Nu.
Sammanfattar det fundamentala,
det ogripbara
som jag inte visste ord för då.

Och jag måste ner på knä
i vördnad för minnet.


1 juli 2011

Vita fjädrar. Överallt.

Så vackra singlar dom sakta genom det oändligblåa,
svävar liksom tyngdlösa som själen.
Så fria dom ter sig utan kropp att fästa vid,
ett blixtrande ögonblick i sol.

Är det vi?
Och liv?


14 juni 2011

På nätterna

Det är någonting med tonerna på nätterna. Dom klingar annorlunda än på dagarna. Varsammare. Som om dom är mer sanna.

Det kanske är så med mig själv också, som människa. Jag kanske känner mer av det som är sant på nätterna. Kanske tänker klarare, kanske hör mina tankar. Andra nyanser. Andra längtor. Det doftar mer på nätterna.

När det är stilla.


25 maj 2011

Vi hör ihop

Jag tror att liljekonvaljerna vet det. Att vi hör ihop. Allihop. Alltihop. Jag gick igenom skogshagarna i kvällsljusglittret, och det var så tydligt. Att allt som lever känner. Förnimmer.

Dom kanske tillochmed vet att dom är vackra. Dom kanske förnimmer det, liljekonvaljerna, på sitt eget blomanspråkslösa vis. Tänk om vi också visste det. Att allt som lever är vackert. Just för att det lever. Och var går gränsen för medvetande, för att förnimma? Om vi tänkte mer på det som lever, på att vi lever, på allt omkring oss som lever…, vad skulle då all den där varsamhetskänslan göra med oss?



No Responses