Linas tankar

”Våga lev personligt”

”Våga lev personligt” har jag skrivit åt mig själv på en lapp.

Jag vill lyssna till det lågmälda och spröda i tillvaron. Jag vill förnimma det subtila. det andäktiga och vördnadsfulla och livsbärande.
Inte plagiera, inte följa upptrampad stig utan eftertanke.

Vi får ofta för oss att vi strävar på och lever för att få vara lyckliga, men vi känner inom oss att det där stämmer ju inte. För när vi börjar fundera över vad lycka är för oss, så är det sällan vi beskriver lycka som det som vi allmänt benämner som ett lyckligt liv. Det är längre in än så. Det handlar mer om livsmening och äkthet. Att leva ”på riktigt”.
Att tas i anspråk av livet.

När kände du lycka eller mening senast?
Minns du det?
När du senast kände den där ilningen av sprittande livsbrus pila genom kroppen, eller när ömheten steg i dina ögon så att du fick blinka bort den, när din bröstkorg kändes för liten för dig själv och du ville kränga fram skvalphjärtat ditt så att det kunde ligga an direkt mot kännvärlden och pulsera varmt mot varmt.
Hade det med tid att göra?
Att du glömde den? Tiden. Att du klev ur den och sket i den en stund; att du höjde dig över din hjärna och vädrade ditt hjärta i ett svävande ljusögonblick. Att du fick kontakt med något du inte kan förklara.
Att du togs i anspråk av något angeläget.

Jag vill ge tid åt det djupmyllade i mig.
Det som gör mig unik. Precis som jag vill ana det i andra människor; vara närvarande så att jag kan uppfatta nyanserna.
Vi behöver inte mer likriktning framöver, det tror jag inte. Vi behöver nog snarare vårda ödmjukheten och lyssnandes, locka fram fascinationen och nyfikenheten inför mångfaldens uttryck.
Välsigna kreativiteten i oss. Vörda stillheten och reflektionen i oss.
Dela tillitstystnaden.
Belysa våra själsfärger.



No Responses